Varför?

Jag undrar varför jag gråter varje gång. Varje gång som tanken snuddar vid död, andras död eller andras upplevelse av döden. Det har gått tretton år sedan min egen stora upplevelse av döden. Den kom plötsligt och som ett bombnedslag, inte alls ovanligt för döden har jag hört. Men fortfarande, när nästan ett liv har passerat gråter jag.

Tur ingen annan läser detta, för ibland kanske detta blir lite lätt banalt. Men jag har bestämt mig för att skriva i sommar, skriva om det jag ibland går och tänker på. Idag var det detta.

lite svamel från hängmattan

Ligger i hängmattan men en sovande Edvin. Det är varmt, han är endast iklädd sin blöja och jag har bara ben och armar. På gräset ligger mina två bröder och solar, inne i köket står mamma. Vi är i det huset som vi alla tre har växt upp i och i varje hörn finns det minnen av vår pappa. Då slår det mig att detta är de fyra människorna som jag delar blod och DNA med. De fyra människorna som jag alltid kommer att älska oavsett vad de kommer att ta sig för. Ja, jag älskar några andra också men dessa fyra människor har en mycket speciell plats i mitt hjärta. De kan bryta mot alla lagar som finns, men jag kommer alltid att älska dem.
Jag kommer ihåg när jag var 9-10 år och vår morfar just hade dött. Jag funderade mycket över döden, så jag ritade ett hjärta i min dagbok. Jag ritade mitt hjärta och sen skrev jag alla människors namn som jag tyckte om i det hjärtat. Jag insåg där och då att de alla skulle inte få plats och började rita om. Bestämde mig för att bara rita de närmaste. Men vad gjorde jag med de som dog? Tog man bort dem från hjärtat? Det var en omöjlig ekvation att lösa för en 9-åring. Som 29-åring är den kanske inte fullt så svår. I mitt hjärta får det plats många och de som inte lever, får också plats!

Tankar...

Det är precis som jag har en eld i rumpan som inte vill sluta brinna. Allt ska hinnas med, är nästan stressad av att vara ledig. Är jag verkligen så dålig på att koppla av och ha semester?
Varje dag ska njutas av att göra allt det som jag drömt om att göra hela vintern och våren. Umgås, baka, självplock, stranden, fixa hemma, laga god mat, ha picknick, ta hand om mig själv...Listan liksom bara fortsätter. Till på köpet, ska jag gifta mig i sommar. Jag kan inte sova på kvällarna för jag ligger och tänker på vad jag ska hinna med. E jag helt dum i huvudet?

Jag har sju veckors sommarlov, och stressar. Hur ska jag vända denna dåliga trend?
I vilket fall som helst är det slut på detta nu. Nu jävlar är det jag som börjar njuta av min ledighet och tar en sak i taget och slutar tänka på morgondagen.(säger hon, samtidigt som hon skriver detta och tittar på Sommar med Ernst)
Imorgon ska jag med hela familjen och plocka jordgubbar, sen vet jag inte vad dagen har i åtanke. Puss!