Jag undrar varför jag gråter varje gång. Varje gång som tanken snuddar vid död, andras död eller andras upplevelse av döden. Det har gått tretton år sedan min egen stora upplevelse av döden. Den kom plötsligt och som ett bombnedslag, inte alls ovanligt för döden har jag hört. Men fortfarande, när nästan ett liv har passerat gråter jag.
Tur ingen annan läser detta, för ibland kanske detta blir lite lätt banalt. Men jag har bestämt mig för att skriva i sommar, skriva om det jag ibland går och tänker på. Idag var det detta.
No comments:
Post a Comment